h1

I’ve seen the sun rise on better days

2013/05/05

Det senaste halvåret har varit skit. Även om det hänt mycket bra också så tar det dåliga över och tömmer en på all energi. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Utmattad.

Jag har krockat, blivit rånad, blivit överöst med skitgrejer, en mycket fin vän gick bort och så ett mycket tufft besked inom familjen på det. Hur mycket ska man orka egentligen?

I torsdags åkte jag och två vänner upp till Värmland och återförenades med flera fina vänner vi verkligen saknat. Tyvärr samlades vi av helt fel anledning. På fredagen bar det nämligen iväg till Älvsbacka och Jespers begravning. Det var en mycket fin ceremoni, personligt anpassad för just vår Rogga. Jag har dessutom aldrig sett så mycket lösa blommor på en kista, och på bjudningen efteråt fanns det inte sittplatser till alla. Jesper var älskad. Mycket älskad. Men det var jobbigt. Jag har inte gråtit så mycket sen jag fick beskedet. Men jag tror att jag behövde det också. Ett sista farväl, att få stå vid kistan och tänka på alla minnen och försiktigt viska hejdå.

rogga
Bild lånad från Evelina Wahlström (http://evelinawahlstrom.bloggplatsen.se/2013/05/04/9805252-till-minne-av-jesper-rogstadmoen/) då jag inte var tillräckligt stabil för att gå in i kyrkan igen.

På kvällen umgicks jag och mina vänner, vi skingrade tankarna samtidigt som vi hyllade dig.

Lördag morgon kom droppen som fick mig att undra när fan allt det här ska ta slut. Den 28 april föddes lilla Maja, 3,5 månad för tidigt. Du fick plats att ligga i din pappas hand. Men vi fick inte träffa dig, för infektionsrisken. Jag tittade på bilden jag fått och försökte förstå hur liten du var, hoppades att du skulle kämpa dig igenom detta. Det såg trots allt bra ut.

Lördag morgon får jag höra att du opererats under natten och att det inte såg så bra ut längre. Samma eftermiddag somnade du in, med mamma och pappa nära, och gjorde Jesper sällskap till stjärnorna. Knappt en vecka fick du leva. Som vi längtat efter dig och som jag lider med min bror och Elin, dina föräldrar.

Det finns så många as i världen, det finns så många gamla och sjuka som bara väntar på att få dö. Istället tas Jesper och Maja ifrån oss. Jesper alldeles för ung, innan han hunnit leva klart. Han som var frisk och källan till så många människors glädje. Maja som var så efterlängtad och inte ens fick börja leva. Ni lämnar båda två ett stort tomrum.

Mina tatueringar är det mest personliga jag har och dess fulla mening kommer för alltid bara jag förstå. Men min elefant på ryggen har jag bl.a. för att elefanter aldrig glömmer. Orkidén sitter där för mormor, men hela tatueringen symboliserar även Julia. Nu står den också för er, Jesper och Maja. För de jag förlorat och de jag minns.

Jag ska ta mig tid att bearbeta detta. Sen ska jag leva, för er. Jag ska leva det liv ni inte fick, för genom oss som minns lever ni. Och jag vet att Jesper tar hand om Maja där uppe, tills någon av oss kommer efter.

Två stjärnor, två änglar. Vila i frid.

Jesper ”Rogga” Rogstadmoen
28 augusti 1992 – 11 april 2013

Lilla, fina Maja Dalåsen
28 april 2013 – 4 maj 2013

Nothing loved is ever lost ♥
Ni är älskade.

jesper

Annonser
h1

Let it burn, let me burn

2013/05/05

Jag skrev ett långt inlägg, skrev av mig all smärta. Men det försvann, såklart. Får väl se om jag orkar skriva om det imorgon. För jag behöver skriva av mig. Allt är skit.

h1

Sandra ♥ Lantis = Sant

2012/09/15

Oooch så droppar vi in ett nytt inlägg!

Åkte hem till mamma i eftermiddags, ren balsam för själen att sitta på bussen och bara se skog, vatten och åkrar ♥
Jag är och kommer alltid vara en riktig lantis, det är skönt med närheten i stan men jag saknar skogen! Imorgon ska Gibson få rocka loss i skogen och sen skyndar vi oss hem till Mani igen.

Dessutom! Så tror jag att jag äntligen bestämt mig vad jag ska göra med mitt liv. Eller nej. Jag har bestämt mig.

Jag har alltid, sen jag var liten, sagt att när jag blir vuxen ska jag bo på landet. Det målet har jag kvar, jag, Gibson, Mani och ett litet hus på landet utan grannar. Kanske att vi får plats med en pöjk också om någon skulle få för sig att stå ut med vår lilla familj, men sånt där får man ta som det kommer har jag hört.

Iallafall, litet hus på landet där Mani kan vara ute så mycket han vill och Gibson kan gå lös hela tiden. Så vill jag ha det.

Min plan för att nå dit? Så fort som möjligt tänker jag försöka läsa in Matematik B och Naturkunskap B, försöka mig på högskoleprovet, sen blir det SLU i Skara och Djursjukskötarprogrammet för min del. På så sätt har jag en grund, och en legitimation, att stå på. Chansen att jag får jobb direkt efter examen är stor med tanke på bristen på djursjukskötare med de nya reglerna och vill jag göra något annat är det bara en merit. Jag kommer alltid ha utbildningen att gå tillbaka till om något jag försöker göra skiter sig.

När jag blivit legitimerad kan jag söka jobb och bo i princip vart jag vill i Sverige, och DÅ ska jag hitta mitt lilla hus och en bil att ta mig till bebyggelsen med. Så jag hoppas hoppas hoppas att om några år ska det målet vara uppfyllt.

Sen har vi mitt mål att någon gång fjällvandra med Gibson, men det kanske är närmare än man tror – vi får se.

Jag tror att det här blir bra! Riktigt bra!

Det som är skönt är att jag har andrahandskontrakt i ett år på världens mysigaste lägenhet och fast jobb tills jag kommer in på SLU. För jag ska komma in. Och jobbet innebär inte bara en fast inkomst – utan även flera dunderhärliga arbetskamrater!

Det känns underbart att äntligen ha en plan, nu vet jag vad jag ska jobba mot!

Det är såhär det ska vara! :D

h1

There are no mistakes

2012/07/01

Everything we do, all our mistakes and all our succeeds – our experiences – is what makes us unique.
Without mistakes we wouldn’t learn.
Without mistakes we wouldn’t appreciate our succeeds.
But above all, we must see experiences instead of mistakes and regrets. After all, you should never regret what once made you smile.

h1

Life’s truest happiness is found in the friendships we make along the way

2012/07/01

En vän.

En vän kan vara den du saknar när ni inte setts på länge.
Eller den som tröstar när du är ledsen.
Eller den som hoppar jämfota av empatiglädje när du är lycklig.
Eller den som räddar dig med ett telefonsamtal en mörk kväll när läskiga killar vill prata.
Eller den som står upp för dig när du inte klarar det själv.
Eller den som spenderar hela sin utekväll till att vara wingman till dig.
Eller den som gör att du kan och vågar vara dig själv.
Eller den som ser när du inte mår bra, trots att du försöker dölja det.
Eller den som åker långt, bara för att hinna hälsa på en helg.
Eller den som ger dig en kram, bara för att.
Eller den som ger dig ditt självförtroende tillbaka.
Eller den som vill höra hur din dag varit.
Eller den som lyssnar, trots att det du har att berätta är tråkigt.
Eller den som alltid kommer med råd.
Eller den som du kan dela allt med.
Eller den som känns som en extra bror eller syster.
Eller den som går ut med din hund när du är sjuk.
Eller den som spontant berättar hur söt du är.
Eller den som gör allt i dennes makt för att du ska ha en chans på din crush.
En vän är den som alltid finns där för dig.
Den som får dig att le, oavsett situation. Den som gör att du mår bra.

Äkta vänner är som stjärnor, de syns inte alltid – men de finns alltid där. En resa, ett samtal eller bara ett sms bort. Alltid.

Jag har lyckan att ha flera av dessa vänner, och jag älskar er allihop.

h1

När inget har förändrats?

2012/06/06

Jag har ett helt nytt liv nu efter studenten. Eller?

Om man tänker efter lite så innan jag började på akademin bodde jag på västkusten, hade inte så många vänner i i närheten och den som alltid höll mig sällskap hemma var min katt. De jag var mest social med var de jag hade kontakt med via datorn eller sms.

Sedan började jag på akademin, gick tre år och hade the time of my life. Nu har jag flyttat tillbaka till västkusten, har inte så många vänner i närheten och den som alltid kommer hålla mig sällskap är min hund. De jag är mest social med är jag social med via dator eller sms.

Visserligen bor jag i en lägenhet och inte hemma hos mamma, och jag jobbar istället för att gå i skolan. Sen är jag ju en helt ny person så som jag utvecklats. Men är allt verkligen så himla annorlunda?

Det som gör att jag känner skillnaden är de underbara vännerna, familjen, jag fick i värmland. Jag saknar de något fruktansvärt och det är tack vare dem tårarna rinner. De har gjort mig nöjd med mig själv och jag älskar dem så sjukt. Hur jag ska klara av att leva långt ifrån dem utan närheten och tryggheten det gav, det har jag ingen aning om. Men jag måste klara det, antar jag.

Jag har det hur bra som helst nu också, älskar både lägenheten och trivs på jobbet. Men det är svårt när man inte kan träffa sin andra familj när man vill. Det är tufft att ta studenten från akademin. Folk får tro att jag är mesig om de vill, men det är fan tufft.

Fina fina människor, fan vad jag älskar er!

Sjung om studentens lyckliga dar… jo tjena.

h1

När början är ett slut.

2012/06/02

Jag är helt sjukt jäkla trött, men jag kan inte sova. Knappt skriva heller, jag är inte den som är van vid lösnaglar…

Det har varit en händelserik vecka. Jag har träffat fina vänner jag inte sett på länge, min brother from another mother aka Teddy var en av dem. Jag började gråta när jag kramade honom. I onsdags hade vi bal, otroligt roligt och alla var så fina! Torsdag spenderades på att städa och göra i ordning i lägenheten, för att på eftermiddagen bli godkända utan betalningsskyldighet på besiktningen – trots handmärken på tak och väggar som vi inte ens kunde måla över..

Igår var det dags för studenten. Den dag som för många är en av de dagar som är ens bästa i sitt liv. Jag har verkligen sett fram emot studenten, för jag har så mycket som väntar efteråt. Men så började man inse att början på sitt nya liv också innebar slutet på forshagalivet. Tårarna rann när klassen hade avslutningsfika tillsammans, men när Frida kom och kramade mig brast det och där stod vi och tokhulkade mot varandras axlar. Fina galna Frida.

När vi sedan väntade på utsprånget var det som att jag stängde av, för studenten ska vara rolig. Vi sjöng, skrek och var glada. Min hals tyngdes av blommor, mjukisdjur och flaskor som gjorde att jag lät som ett vandrande systembolag när jag gick. Jag kramade alla jag hittade av de jag umgåtts med, delade ut mina rosor och min Kalles kaviartub till Kalle. Kompis efter kompis började gråta, och även om jag var ledsen så ska studenten vara en rolig dag – så jag var glad!

Jag, Frida och My åkte cab genom Forshaga, gapade halsarna av oss och firade. Vi  åt med våra familjer på en kinarestaurang och jag fick fina presenter. Sen åkte jag och Frida till Karlstad, sov en stund och började festa med kompisar där inne. Vi hade hur kul som helst. Så började Frida gråta inne på Tempel, tröstade henne och så gav vi oss ut på dansgolvet igen. Då ser jag Anders, får en kram och så börjar han gråta, Frida ser att Anders gråter och gråter hon med, så hänger Jonas på. Slutade med att vi fick gå till donken och när bussen till Forshaga gick vinkade jag av tre fortfarande gråtande vänner i händerna på andra fina vänner.

Jag är den av oss som flyttar längst. 23 mil. Imorgon flyttar jag till en egen lägenhet i Göteborg. Det blir 30 mil.

När jag satt själv på bussen till min sovplats kom alla tankar och jag insåg på riktigt vad det är för vänner jag fått under de här tre åren. Forshagalivet kan man inte förklara med ord, det måste upplevas för att man ska förstå den gemenskapen som blir. Jag har fått så otroligt fina vänner, som gråter för att jag flyttar och som verkligen bryr sig. Vi kommer träffas så många fler gånger, men det är hårt. Att inte längre ha samma närhet till de som varit ens största stöd i tre år. Att inte bo med någon. Att inte ha tre sekunder till en kompis, i rummet bredvid.

Jag har fått lägenhet och jobb i Göteborg, så jag är lycklig. Men början på det nya är också slutet på det gamla. Forshaga har varit tre av de bästa åren i mitt liv hittills. Jag är alltid tacksam för vad det gett mig och gjort mig till. Jag tänker minnas tiden i Värmland, och studenten, med glädje. Saknaden får komma när jag tänker på varje enskild person.

Idag hade jag studentmottagning och fick jättefina presenter, öppnade även en jag fick från familjen Spets igår. Ett jättefint halsband, som jag älskar. Det ska jag bära och minnas alla dumma men ack så roliga saker vi gjort tillsammans, jag och värmlandsfolket.

Imorgon flyttar jag och på måndag börjar jag jobba, det är början på mitt vuxenliv och Forshaga har förberett mig på det.

%d bloggare gillar detta: